Igår var det ett år sen som jag och min man sa ja till varandra. Dagen då vi lurade våra familjer till en grillkväll som blev ett bröllop.
Alla kom hem till oss där en buss stod och väntade (de fick ej veta slutdestinationen) och även Andreas best man stod där och tog emot gästerna, de fick åka en bit utanför byn, sen gå till rätt plats. De fick gå och sätta sig, musik startade och vi kom fram då vi ”gömde” oss lite.
Mina knän skakade, det blåste lite och jag var nervös. Andreas tittade upp bland träden, allt för att inte gråta.
Alla fick sig en ordentlig chock, och det var exakt det som var meningen. Ingen var uppklädd mer än vi, vilket var precis som det var tänkt.
Vi åkte med en äldre bil hem till oss och de andra i bussen tillbaka. Där hade maten serverats och vi kunde slappna av lite mer.
En kväll fylld av kärlek då den bara handlade om oss, där vi var finast klädda och allt var enkelt, precis som vi.
Min allra bästa vän hjälpte oss med allt, hon är guldvärd!
Jag hade nyss fått reda på att jag var gravid så det fick vi hålla hemligt med, kan säga att det var svårt att låtsas dricka och låtsas bli lite lullig…
Senaste kommentarer